missbruk
Din lukt var berusande och allt jag kunde tänka på var att jag ville kyssa dig.
Jag ville bli full av dig, jag ville inte sluta.
Mer vill ha mer och jag kunde bara inte få nog.
del 1
Jag var en sorgsen melodi utan sång som du hörde på radion en måndagkväll.
Du visste att det var jag som hälsade på igen.
Det var lika självklart som då jag viskade att jag älskade dig den där sommarkvällen i Augusti. Minns du?
Jag älskade dig för du var allt jag inte vågade vara.
Du höjde volymen och minnena spelades upp som scener ur en film framför dig.
Det var samma kväll som jag berättade för dig att jag var trasig och du lovade att laga mig.
Och visst var det klyschigt, som taget ur en romantisk komedi som inte ens fått sändas på bio, men jag trodde dig och jag hoppades att du kunde.
Tonerna från radion strök längs din hud som om det vore mina fingertoppar igen, som den där kvällen då jag inte ville finnas mer och du tog hand om mig i flera timmar och vägrade lämna min sida.
Du somnade i min famn och för dig ville jag vara stark, så jag lät dig tro att det var du som skulle rädda mig, jag lät dig tro att du lagade mig.
Tonerna omfamnade dig såsom du alltid gjorde mig när jag var ledsen.
Jag ville återgälda alla gånger du låtit mig sitta i din famn, med mitt huvud mot din axel.
Jag ville tvätta bort tårarna på din tröja och få dig känna mina läppar mot din panna.
Jag var ledsen ofta och det fanns inget du kunde göra och jag vet att det gjorde dig ledsen.
Jag ville inget hellre än att se dig lycklig, Men vem var jag att göra dig lycklig när jag inte ens själv kunde vara det.
Jag insåg inte då att jag på något sätt gjorde dig lycklig och att jag var så nära lycklig jag kunde vara när jag var med dig.
Men det var inte tillräckligt.
Jag var ledsen.
och det kunde inte ens du förändra, inte ens du kunde rädda mig.
Men jag älskade dig och du älskade mig.
Man vill vara vacker
Man vill vara vacker men vad är det egentligen som definerar ordet vacker? Är det felfri hud? perfekt midja eller långa ben? Är det hur långt hår man har eller hur mycket man solar för att andra ska lägga märka till en?
- för jag har inget av det.
Vad är det som definerar ordet viktig? är du viktig för att du har en blogg med några hundra läsare varje dag? Är du viktig för att du överöstar andra? eller är du viktig för att andra tycker det ?
- För jag har inte över 100 läsare, jag är hellre tyst än höjer rösten och ingen tycker jag är viktig.
Vad gör dig till den du är? Är det dina blå ögon? hur lång du är? Eller är det hur andra ser dig?
- Jag är inte mina blå ögon, jag är inte min längd och jag är inte så som andra ser mig. För jag är inte mitt utseende. Jag är mina åsikter, mina känslor och hur jag hanterar dem. Jag är hur jag mår när jag är lycklig och hur jag mår när jag är ledsen. Jag, är när jag ler. Jag, är när jag skrattar och jag är mina drömmar och mål. Jag är allt som händer inombords, jag är inget man kan färga och heller inget man kan förlänga.
Vi blir matade med ideal dag ut och dag in som påverkar oss negativt och får oss att tro att vi behöver uppgraderas. Vi försöker så väldigt att tillfredställa alla runt om oss men vi glömmer den alla viktigaste personen i fraktionen. Oss själva. Vi lär sig vad som är fint och vad som inte är, hur vi ska vara och hur vi inte ska vara. Och visst målar vi en vacker bild när vi står där framför spegeln och är det som vårt samhälle kallar vacker men inte gör det oss lyckligare. Vi är vackra illusioner och pimpade skal. Vi lever i en värld där ditt utseende alltid kommer att rankas högre än ditt innehåll om du inte visar dem vad de går miste om. Vi kommer att bli formade utav andras ideal fram tills det att vi säger stopp.
Det jag har insett är att hur andra kommer att se dig är en spegling av hur du ser dig själv. Om du är nöjd med den du är på insidan så kommer det att visa sig på utsidan och andra kommer att uppfatta dig så. Problemet är att vi grundar vilka vi är och hur vi är utifrån vad andra tycker och tänker om oss och låter gärna andra lägga oss i fack. Det vi inte inser är att vi förlitar oss på andra andra avgöra vilka vi är, det är då man måste göra ett val, om man vill bli den andra tror att man är? eller gå en annan väg och bara vara sig själv.
Vi är vackra först när vi inser att vi är det, inte för att alla säger det eller för att ingen säger det. Vi är vackra för att vi precis som alla andra är speciella, Vi är egna och ingen är den andre lik. Så det spelar ingen roll om "Hon har smalare ben än mig och jag har mindre bröst än henne" för jag är lika vacker för de. Vi är viktiga först när vi inser att vi är det, Jag är viktig och jag är den största influensen i mitt liv. Jag tar varje steg och jag gör varje val. Jag spelar roll och jag kan göra skillnad. Om hundratals år så kommer det förhoppningsvis finnas spår av oss och vilka vi var som personer och inte de kläder vi bar eller de trender vi följde... Om vi inte fastnar i samhällets ideal så kommer vi att kunna lämna avtryck i andra människor, i skrift, i bild, i sång och vi kommer att göra skillnad.
Vi vill synas, vi vill höras och vi vill bekräftas.
Jag slutade vara som alla andra när jag insåg att jag inte vill vara någon annan.
Jag är min version av vacker, jag är min version av viktig.
Jag är jag.
dagdrömmer
Jag dagdrömmer om att få vara någon annan på en helt ny plats, en plats där jag kan lära känna nya människor och förälska mig i människor jag aldrig mött. Jag drömmer om ett ställe där ingen känner eller har förutfattade meningar om vem jag är. Jag drömmer om en andra chans och en helt ny början. Ett ställe där jag inte kan språket eller traditionerna. En chans att lära och leva, se och uppleva. Hade jag kunnat hade jag hoppat på nästa flyg och inte så mycket som sett mig om för jag vet att jag behöver detta. Har en inre konflikt med mig själv och jag undrar vem jag är, vad jag vill i livet och hur jag ska ta mig dit. Känner mig inte hemma här, men var hör jag hemma?
tjugotredje april
Vet inte riktigt vad jag ska skriva om tisdagen.
Det mest passande adjektivet är overkligt.
Det minst passande adjektivet är tråkigt.
Det kan ha varit den bästa dagen i mitt liv och det känns som en luddig dröm.
Har inte förstått än att det faktiskt hänt. Allt var perfekt.
Det låg ett täcke av längtan, spänning och kärlek över hela globen.
Jag hade varken höga eller låga förväntningar,
visste till punkt och pricka precis hur allt skulle gå till,
men nu i efterhand så minns jag knappt någonting av framträdandena.
Jag minns honom och jag minns hans röst och jag minns hur han fick mig att känna inombords,
så många känslor bubblade och vi alla jublade av ren och skär eufori.
Fann mig själv tittandes på den stora skärmen framför oss istället för på justin.
Jag förstod inte att det faktiskt var justin som stod framför oss,
Det gjorde han ju, några få meter framför oss stod han, världsstjärnan Justin Bieber.
Pang bom bang där stod han i all sin glans.
Den lilla killen som sjöng so sick på youtube för några år sedan stod framför oss och han var vuxen nu.
Alla spärrar släppte efter han kommit ut på scenen och man brydde sig inte om någon annan än honom.
Jag kunde dansa hur fult jag ville, sjunga hur högt jag ville och skrika så högt som lungorna tillät.
Under konserten var jag både överlycklig och besviken och det pendlade mellan det ena och det andra,
Jag var överlycklig för jag andades samma luft som den bästa personen jag vet
och jag var besviken för att jag visste för varje låt som sjöngs så kom vi närmare sista uppträdandet
och rätt var det va så var konserten slut och jag kände mig tom.
Alla började lämna sina platser och bege sig mot utgångarna.
Jag såg leenden, ledsna ögon och brustna hjärtna överallt men jag var oberörd och fast i chocken.
Inte föränn vi var halvägs framme vid hotellet så bröt jag ihop.
Jag kunde inte greppa att jag faktiskt har sett honom.
4 års väntan som äntligen var över. Äntligen passade in så bra för som jag har väntat.
Som vi alla har väntat. Jag kände mig hemma där, bland allt folk.
Alla med samma kärlek för honom och här var vi för att visa det.
Jag som aldrig trodde att jag så mycket som skulle få vara i samma land som honom
och nu har vi varit i samma arena.
Nu när jag tänker tillbaka så känns det bara overkligt,
lika overkligt fastän han faktiskt stod där framför mig.
Väl i min hotellsäng så stannade hela universum och jag tänkte jaha vad händer nu.
Imorgon lämnar vi stockholm och dagen efter det lämnar han stockholm för ett nytt land med nya konserter
och kommer kanske aldrig tillbaka. Vad händer nu?,
ska man bara gå tillbaka till så som allt var förut, ska man bara gå vidare som ingenting har hänt?
Det var inte bara en konsert för mig. Ska jag aldrig mer få se honom igen?
min idol, min förebild, min andra tillflykt när jag är ledsen och mår dåligt.
Jag bestämde mig för att jag ska se honom igen och det ska jag,
jag lovar mig själv att aldrig känna mig såhär tom igen.
Känslan av tomhet av avtagit nu men jag känner en saknad.
Av vad vet jag inte men tror att det har med honom att göra,
jag tror det har och göra hur han fick mig att känna.
Lycklig.
pretend it's ok
En dålig känsla har spridit sig i hela kroppen som ett virus. Jag känner mig sjuk fast det är inget som är synligt för ögat. Är trött hela tiden och sömnlösa minuter blir till timmar blir till dagar. Minsta hinder känns som en utmaning och jag vill inte försöka mer. Jag är helt slut inombords. Hjärnan går på högvarv och jag kan inte tänka logiskt eller sunt. Känner jag något så känns det gånger 100. Känner mig som en känsloring som ständigt skiftar i färg, en ring som inte kan bestämma sig för hur den känner. Det kliar i fingrarna för att jag vill skriva om det men samtidigt så har jag ingenting att säga för det går inte att beskriva med ord hur jag känner. Tankarna och känslorna yr omkring och inte en endaste välformulerad mening blir skriven. Allt omkring mig får mig att vilja backa, springa långt härifrån och aldrig se tillbaka, aldrig så mycket som tänka på detta ställe igen. Så fort jag tror att det blivit bättre halkar jag dit igen, så fort jag tror jag mår bättre så smyger det tillbaka och hugger tag i mig.
Nu ska jag försöka sova.
trasig
Jag vill göra dumma beslut. Jag vill falla gång på gång fastän jag vet att det är fel. Jag vill skratta åt hans skämt även om de inte är roliga. Jag vill känna hans läppar längs min hals som om det vore outforskad mark, jag vill rysa utav bara tanken att känna hans fingrar längs min ryggrad och få dåsa mellan att vara vaken och sova i hans närhet. Jag vill hålla hans hand utan att ha någon speciell anledning, Jag vill le bara för att jag kan, Jag vill passa perfekt i hans armar och jag vill alltid ha mer. Det handlar om att alltid vilja ha mer.
32 mil
Så långt bort är du ifrån mig och har varit så länge som vi känt varann.
3 år är så länge jag har jag haft en dagdröm som kallats du.
Har inte vågat ta orden på allvar har inte velat eller vågat hoppas.
Har velat glömma bort dig och jag har medvetet tagit dig för givet för att det varit bäst så.
32 mil är trots allt 32 mil för mycket när allt jag vill är att ha dig här.
Igår fick jag krama dig för allra första gången och prata med dig
Igår var du inte bara en bild eller en röst genom telefonen. Du var här.
Det var så overkligt att jag var tvungen att blunda riktigt hårt några gånger för att få det bevisat för mig att du faktiskt var här och var kvar när jag öppnade ögonen.
Det kändes helt otroligt.
Att vara så nära dig.
På alla sätt.
Bara sitta framför dig och kramas.
it's been 5 years
jag visste att det var han för jag kände det i varenda mm av min kropp.
Han har ringt fler gånger än jag kan räkna men denna gången var det annorlunda.
Denna gången var jag ensam hemma och bara jag som kunde svara.
Jag kände medlidande för allra första gången. Medlidande för någon som inte förtjänar det.
Han hade samma tonläge och samma darr i rösten och allt var precis lika osammanhängande som det brukar vara.
Men av någon anledning slog det hårdare och djupare idag.
Har varit arg och ledsen så länge men just idag på några sekunder så bara släppte det.
Och jag ville prata med min pappa för första gången på fem år.
Alla gånger jag behövt honom och inte haft honom slog emot mig i samma sekund som jag hörde hans röst.
Men jag tog upp luren, svarade och la på.
Han behövde inte presentera sig eller ens börja prata för att jag skulle veta att det var han.
Visste precis vem det var som stakade sig i andra änden.
Och som en reflex så slängde jag på luren och jag hann precis ångra mig
jag ångrade mig när jag hörde hur ynklig och liten han lät efter han fått höra min röst för första gången på flera år.
trasig
Jag är svårare nu när jag gått sönder några gånger. Vågar inte falla lika hårt, vågar inte falla utan någon bakom mig. Det tar längre tid nu. Det tar längre tid att öppna sig och att älska. Jag stänger mig likt en blomma om natten, fast hela tiden. Jag är hellre tyst än pratar, jag backar hellre än att gå framåt. Underviker hellre mina känslor än erkänner dem. Vågar inte öppna mitt hjärta för någon ny, vågar inte låta någon komma nära nog att såra mig igen. Har alltid ena foten bakom den andra beredd att vända om och fly. Ängslig och tillbakadragen letar jag efter något jag ändå aldrig kommer låta mig själv få. Något jag inte anser mig förtjäna längre, något jag inte kan hantera längre. Något jag är alldeles för rädd för. ♡
goodbye
Jag älskar alltid mer.
Jag faller alltid hårdare.
Jag är den som faller handlöst
Och hoppas att någon ska fånga mig.
Jag lär mig inte av mina misstag.
Att falla för fort, älska för lätt och
Falla för hårt. Jag vill inte vara realistisk
, Jag vill vara naiv. Skratta för högt,
Sjunga fult och älska villkorslöst.
Tills dagen då någon fångar mig.
sova
att vakna och påbörja en dag jag bara vill ska ta slut.
erkännande..
Jag har sedan jag var 13 år lidit av akne. Har aldrig riktigt varit helt fri från det sen dess. Har bättre dagar och sen så har jag sämre dagar. Och på dem sämre dagarna då ville jag inte lämna mitt rum, tyckte att jag var för ful, för äcklig. Ville inte att någon skulle se på mig och hade väldigt svårt med ögonkontakt. Har provat i princip allt som inte var farligt för mig för roacutan fick jag inte för det fanns väldigt måna risker. Och ingen av dem jag använde var någon direkt mirakelkur. Basiron, Acnicyl, Duac, Formula 10.0.6, Proactive(som är rena rama skiten på flaska), Stioxyl, Tetralysal, Finacea, Differin är några av dem läkemedel jag använt under flera månaders tid. Hur många läkartider som helst och massa väntetider. Läkare som skulle titta på mig utan smink och skriva remisser till andra hudläkare. Det var så jobbigt ibland att jag till och med ställde in läkartider för jag skämdes så mycket och tyckte det tog för lång tid. Detta är anledningen till att jag nästan aldrig är osminkad framför folk.
Många av mina klasskompisar vet inte hur jag ser ut utan smink. Dem enda som sett mig flera gånger utan är självklart mamma, Lois och Sara. För jag är så bekväm med dem. Jag behöver inte bry mig om hur jag ser ut för jag vet att dem inte bryr sig, vilket är en trygghet för mig. Smink är mitt skydd, min mask. Mitt sätt att hålla huvudet högt när jag går på stan och ha kvar ögonkontakten mer än bara några sekunder. Vill att folk ska se mig och inte min ärriga hemska hud. En kille jag brytt mig om har sett mig osminkad. Bara en och det säger ju en hel del. Och det är inte lika lätt för mig som för andra att välja att inte sminka mig. Försöker jag blir det att jag tar lite smink för att täcka, sen lite mer och lite mer och sen var försöket förgäves. Ska jag sova över hos någon tänker jag på det. Ska jag resa bort tänker jag på det. Ska jag ha simprov i skolan tänker jag på det. Det är något som alltid är med mig. Något som alltid finns i bakhuvudet och finns risken att jag måste ta av mig sminket så vill jag oftast inte, Minns massa gånger jag sovit med smink då jag sovit över hos folk då jag varit så osäker. Minns att jag hade läkartider på järntorget där jag skulle sola bort mina ärr, och jag kom dit sminkad, tog av mig sminket, solade 2 minuter och sen sminkade jag mig igen för jag inte ville att någon skulle se mig. Min hud har sett bättre ut, men nu är det bara okej. Underviker speglar när jag är osminkad, vill inte se. Ett tag var jag så säker på mig själv att jag kunde vara osminkad om jag kände för det för huden var mer bra än dålig. Men självklart kom det tillbaka. Har gett upp på läkemedel nu jag låter det vara och hoppas att det någon dag går över.
nittonde november
På något sätt så är jag alltid mer.
Jag älskar alltid mer.
Jag faller alltid hårdare.
Jag är den som faller handlöst
Och hoppas att någon ska fånga mig.
Jag lär mig inte av mina misstag.
Att falla för fort, älska för lätt och
Falla för hårt. Jag vill inte vara realistisk
, Jag vill vara naiv. Skratta för högt,
Sjunga fult och älska villkorslöst.
Tills dagen då någon fångar mig.
godnatt
sluter mina ögon. kan nästan känna hans armar runt min midja.
sluter mina ögon. kan känna hans bröstkorg mot mina skulderblad.
hans läppar mot min nacke och hans händer inflätade i mina.
Det är nu han gör mig hel.
du
Det är svårare att älska någon som redan är trasig.
Det är svårare att dela allt med någon som hela tiden backar.
Jag är redan trasig men det syns inte på mig, du vet inte om det än.
Någon har redan gjort mig liten och trampat på mig.
Någon har redan fångat mig, tämjt mig och släppt mig fri.
Fått mig, älskat mig och slängt mig. Du tror att jag är bättre än vad jag egentligen är.
Du tror att jag är mer. Du får mig tro jag förtjänar bättre fast jag egentligen inte duger till mer. Håller andan och räknar till tre. Kanske blir det lättare då att tro på oss. Det finns så mycket trasigt i mig som du inte kan se. Så mycket förutsatt. Det är som jag kan se historian om oss växa framför mina ögon och redan nu kan jag se hur den slutar. Så mycket jag inte vill visa dig än. Vill att du ska se den del av mig som fortfarande andas för livet.
Den delen som fortfarande kan älska att leva.
Så du så småningom kan finna det i dig att älska mig.
/hannah
här.
Jag vill andas renare luft än den som finns här.
Jag vill se finare saker än de saker som finns här.
Jag vill inte gå på asfalten som finns här.
Jag vill gå på stigar in i skogar utan väg ut på gatorna igen.
Jag vill inte höra bilarna utanför mitt fönster. Jag vill ha tystnad.
Jag vill inte prata, för ingen här lyssnar och jag vill bli hörd.
Jag vill inte bryta ihop här för ingen kan laga mig.
Jag vill inte andas. Jag vill inte se. Jag vill inte gå. Jag vill inte höra.
Jag vill inte prata och Jag tänker inte bryta ihop här.
Vill veta att någon kommer att förstå varför jag skriker,
skrattar och gråter på samma gång och kommer säga att allt kommer bli bra igen.
Det finns ingen sådan här.
Jag vill inte vara här.
/hannah
midnatt
Jag vill vara så nära dig som möjligt utan att faktiskt röra vid dig.
Vill vara så nära att jag kan känna vibrationerna från dina hjärtslag mot mitt blottade bröst.
Vill känna din kroppsvärme slå emot mig som första riktiga sommarnatten i juni. Jag vill känna dina läppar nästan vidröra min panna och sedan kunna lyssna till dina andetag. Vi behöver inte hålla hand, för jag vet att dina händer är några mm ifrån mina och jag känner det i varenda hjärtslag. Våra fötter likaså och jag står på tå. Jag vill låta dig fylla mitt hjärta med äventyr och ärliga leenden, vill låta dig fylla mitt liv med hopp och skratt. Vi är så nära att inget annat kan existera mellan oss. Så nära att den enda jag vill se är du. Du. Allt snurrar men du håller mig kvar på samma plats utan att ens röra vid mig. Vår värme, våra hjärtslag, våra händer och våra fötter, allt helt synkroniserat. Dina hjärtslag håller om mig, tröstar mig och lovar mig att du alltid kommer att älska mig.
/hannah
tidigt eller sent
Hej bloggen!
Tänkte att nu förväntar ni inte er en uppdatering av lilla mig, så då blir det en. Surprise surprise. Uppe med tuppen kanske ni tycker att jag är också, men nja har inte riktigt gått och lagt mig. Är på riktigt gott humör nu och det kommer krävas riktigt mycket skit för att de ska förstöras. Känns som jag är lite back on track mer än jag varit i vilket fall. Imorgon börjar skolan och jag är happy. Anledningen att jag är glad är väl för att jag var med Viktor, Gick över till honom ett tag och det blev att jag stannade några timmar, han följde mig hem för en liten stund sedan. Kunde lika gärna sovit över men vill inte att mamma ska vara orolig och få ett bitchfit så det blev att traska hem i morgonsolen. Har precis tagit av mig kläder och smink och dittan och dattan, så tyst jag möjligen kan för att inte väcka mammi och nu har jag äntligen bäddat ner mig under täcket. mumsi. Lite kul att komma hem när alla andra går till jobbet. Hoppas ni hade en underbar tisdagkväll för det hade jag minsann. Sara sover så henne var det inget kul att ringa mitt på ljusa morgonen. Puss på er alla från mig.
Godnatt!♥
ett år
För ett år sedan började på gymnasiet.
Minns svagt att jag hade så höga förväntningar efter nian.
Hur ska det bli? Hur ska jag vara? Hur kommer dem att vara?
Så många frågor och efter första skoldagen var förväntningarna åt pipsvängen.
Jag räknade inte med att må dåligt den första terminen och knappt vara i skolan men så blev det i vilket fall.
Jag trivdes inte helt enkelt. Men så känner väl alla någon gång.
Någonstans där på slutet i November, December blev jag kär och det förändrade allt.
Jag blev som en annan person. Som allt fint i livet så tog det också slut. Mådde ännu sämre.
Insåg att jag var tvungen att ta mig i kragen och jag började gå i skolan i tid tills den nya terminen började.
Jag fann vänner i en klass där jag knappt ville gå. Jag fann människor som jag varken vill eller orkar vara utan idag.
Vår klass var helt sjuk. Det är den fortfarande ioförsig.
Alla har väl sina ups and downs och alla går inte ihop hela tiden vilket har visat sig rätt mycket i vår klass.
Självklart så hände det igen. när jag var påväg tillbaks till gamla rutiner ja självklart ska jag bli kär igen.
Eller det låg på lur ett tag och på en kväll med lite för mycket alkohol så känslorna fram och då förändrades allt.
Ja, några tårar och en kyss förändrade allt. Låter som en film och det var lite som en film. Det kändes som en film.
Klassen blev mer splittrad än någonsin och jag kan inte hjälpa att känna att det kanske var mitt fel.
Iallafall delvis. Jag förstörde en väldigt bra vänskap med. Vilket jag ångrar sjukt.
Nästan det jag ångrar mest. Inte nästan det är det jag ångrar mest.
Det är löjligt lätt att vara efterklok.
Tänker tillbaka på året och inser hur mycket jag egentligen förändrats.
Hur mycket jag utvecklats och blivit mer av den personen jag ska vara resten av mitt liv.
Har kommit en bit påvägen till att upptäcka vem jag är. Jag vågar mer nu.
Jag har hunnit med att krossa ett hjärta, få mitt eget hjärta krossat två gånger.
Fått vänner för livet. Varit svartsjuk. Blivit nojjig. Gråtit. Skrattat.
Lärt mig vad det innebär att inte tåla människor.
Gjort dumma saker jag ångrat för stunden,
men på senare tid insett att det nog var bra att det blev så till slut.
några låtar som fäst sig på hjärtat och hjärnan under månaderna!
Minns svagt att jag hade så höga förväntningar efter nian.
Hur ska det bli? Hur ska jag vara? Hur kommer dem att vara?
Så många frågor och efter första skoldagen var förväntningarna åt pipsvängen.
Jag räknade inte med att må dåligt den första terminen och knappt vara i skolan men så blev det i vilket fall.
Jag trivdes inte helt enkelt. Men så känner väl alla någon gång.
Någonstans där på slutet i November, December blev jag kär och det förändrade allt.
Jag blev som en annan person. Som allt fint i livet så tog det också slut. Mådde ännu sämre.
Insåg att jag var tvungen att ta mig i kragen och jag började gå i skolan i tid tills den nya terminen började.
Jag fann vänner i en klass där jag knappt ville gå. Jag fann människor som jag varken vill eller orkar vara utan idag.
Vår klass var helt sjuk. Det är den fortfarande ioförsig.
Alla har väl sina ups and downs och alla går inte ihop hela tiden vilket har visat sig rätt mycket i vår klass.
Självklart så hände det igen. när jag var påväg tillbaks till gamla rutiner ja självklart ska jag bli kär igen.
Eller det låg på lur ett tag och på en kväll med lite för mycket alkohol så känslorna fram och då förändrades allt.
Ja, några tårar och en kyss förändrade allt. Låter som en film och det var lite som en film. Det kändes som en film.
Klassen blev mer splittrad än någonsin och jag kan inte hjälpa att känna att det kanske var mitt fel.
Iallafall delvis. Jag förstörde en väldigt bra vänskap med. Vilket jag ångrar sjukt.
Nästan det jag ångrar mest. Inte nästan det är det jag ångrar mest.
Det är löjligt lätt att vara efterklok.
Tänker tillbaka på året och inser hur mycket jag egentligen förändrats.
Hur mycket jag utvecklats och blivit mer av den personen jag ska vara resten av mitt liv.
Har kommit en bit påvägen till att upptäcka vem jag är. Jag vågar mer nu.
Jag har hunnit med att krossa ett hjärta, få mitt eget hjärta krossat två gånger.
Fått vänner för livet. Varit svartsjuk. Blivit nojjig. Gråtit. Skrattat.
Lärt mig vad det innebär att inte tåla människor.
Gjort dumma saker jag ångrat för stunden,
men på senare tid insett att det nog var bra att det blev så till slut.
några låtar som fäst sig på hjärtat och hjärnan under månaderna!
/hannah
