hannah sångberg ♡ -

Något litet jag skrivit

← Startsidan |

2011-06-23 |

19:20:00 |

skriva |

4 Kommentarer

Tänka sig. Allt som krävdes var ett leende sen var hon fångad, fast, helt trollbunden. Inget sades, inget gjordes, han kom in knocka henne med ett leende likt ingenting hon någonsin sett förut och ödet var lagt som ett pussel för framtiden. Men vi återkommer till det senare. Ellie hade jobbat extra i sin pappas cafe sen hon var liten. Men desto äldre hon blev desto mer ansvar fick hon. Hennes pappa skulle bort några månader på en fiskemässa i en stad några mil bort. Så hon fick ha ansvar för både affär och hus under sommarlovet. Det var inte direkt roligt att behöva jobba varje dag från nio till fem medans alla jämnåriga solade, badade, gick på fester och smög runt ute om kvällarna. Hon såg samma stammisar komma varje dag. De beställde alltid samma saker som om dom var rädda för förändring, rädda för att prova något nytt även om det bara var något så litet som ett annat kaffebröd. Eftersom det var en småstad de bodde i visste alla praktiskt taget allt om alla. Och genom Ellies farmor Clara fick hon reda på mycket. En av dom återkommande kunderna var Melinda, den ensammaste kvinna Ellie någonsin stött på. Melinda hade bott sedan några år tillbaka med sin make i ett litet blått hus utanför stan, dom var nygifta och lycka stod skrivet i pannorna på dom. Melinda hade drömt länge om att få sitt sagobröllop med den fina klänningen, vackra kyrkan,tårtan och hela familjen närvarande. Men hon hade inte så många kvar, hennes mamma var gammal och systrarna hade hon ingen kontakt med. Men hon hade funnit sin dröm man som gav henne allt hon behövde och mer därtill. Melinda ville ha en stor familj. Det var planen. Gifta sig slå sig till ro och få massor av barn. De två hade försökt att få barn länge när dom fick beskedet att felet låg hos Melinda, hon kunde inte få barn. Deras dröm gick i tusen bitar, och hennes man hamnade i en stor svacka utan början utan slut. Han blev förkrossad, packade sina väskor och stack utan så mycket som ett hejdå. Många i samhället involverade sig och visade att de fanns där för henne men Melinda ville inte ha någons hjälp hon mådde bra. Sa hon iallafall. Melinda tog volvon in till stan runt halv två snåret, tog en kopp te och en bulle på Ellies pappas cafe och bara satt där tittade ut med sina sorgsna ögon. Hon höll alltid upp en fast fasad, Hon var en stark kvinna. Hon var trevlig och log jämnt försäkrande att allt var okej när man frågade om något var på tok. Men vi alla visste att hon brast inombords varje gång hans namn kom på tal eller när hon såg barnen leka på andra sidan gatan. Stammis nummer två var Stanley. En god man innerst inne men hård och kall. Någon många föraktade, mest för saker och ting han sagt och gjort. Stanley är en man som handlar innan han tänkt igenom. Han är vaktmästare på skolan men endast för han var gammal barndomsvän med rektor mcmillon. Ingen annan ville anställa honom. Han kom in köpte sig en kopp kaffe, och hällde i lite whiskey då han trodde att ingen såg. Varför alla hatar honom vet inga under tjugo år. Då något hände i staden för tjugo år sedan som inga vuxna vill tala om. Alla vet bara att Stanley hade något med det att göra. Dom två sista stammisarna var lantis bröderna Carl och Roger. Varandras högra händer. Varandras bättre hälfter. Tror ingen någonsin sett dom någon annanstans än precis brevid varandra, ända sen födsel tills idag. Men idag var något annorlunda och just då. Just då ringde ringklockan och dörren slogs upp som av en stark vindpust. Där stod han. Kändes som taget ur en romantisk komedi som om han gick i slow motion emot henne. Hon hade svårt att inte stirra. Även om det bara var maj så var han lätt solkysst. Stora isblå gnistrande ögon, solblekt,slingat hår som var lagt bakåt. Han närmade sig disken. Helt lam av hans ljuva doft som slog emot henne stod hon där. Fumlade efter rätt ord och snubblade på dom när dom väl blivit sagda. Det var då hon la märke till hans leende. Hon gjorde bort sig totalt och han bara log. Undra vad han tänkte nu. Han tittade på henne. Om de båda stod helt tysta och iaktog varandra.Allt omkring stod helt stilla, Man hörde baraett susande ljud av brödernas pick up truck från parkering. En låt hon kände igen väl spelades. En låt som påminde henne om sin mamma och vad hennes mamma alltid uppmanat henne att göra. Satsa . Hon log för sig själv. Och det är början av första kapitlet på deras historia.

/hannah

Kommentera Inlägget